Påskafton

Jag har, av olika icke-kristna anledningar, knappt bloggat under fastan. Nu när fastan snart är slut hoppas jag emellertid att det ska bli ändring på det. För att uppdatera er läsare om vad som händer i mitt liv tänkte jag i det här och nästa inlägg berätta lite om det senaste.

För några veckor sedan trodde jag att jag skulle få spela innebandy. Det fick jag inte, men eftersom jag trodde att jag skulle få det hade jag med mig min innebandyklubba. Först till IKEA, sedan till Blekingska Nationen i Lund och sist till City Gross i Rosengård. Det är lika med alla ställen jag var på den dagen.

Att bära runt på en innebandyklubba är ungefär som att cykla med cykelhjälm. Det är (tyvärr) omöjligt att vara häftig. Folk tar en inte för den man är, utan för innebandyklubban man har i handen. Sneda blickar och nedlåtande fnysningar. Det är nästan så att man vill ursäkta sig och säga någonting i stil med "ja alltså, det kan ju se ut som att jag gillar innebandy, men klubban har jag egentligen bara för att jag är sådär häftigt ironisk... jag är en cool kille du vet". (Dessvärre hade man nog inte ansetts mycket coolare om man hade sagt det heller. Att bära runt på en innebandyklubba är att vara ett hopplöst fall.)

Dagen sista anhalt: City Gross. Tio minuter innan stängning, jag stod i kö. Någonting kändes plötsligt fel. Kunde inte sätta fingret på vad. Då plötslig slog det mig: jag hade inte min innebandyklubba! Min Fatpipe var borta! Trotjänaren jag en gång hade älskat så innerligt men nu mest skämdes för var inte med mig. Goda råd var dyra. Jag visste att jag hade haft med mig den in på City Gross, hade alltså förlagt den i butiken någonstans. Freudiansk glömning av innebandyklubba. Vad skulle jag göra? Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att lämna kassakön och gå in i butiken igen. Klubban skulle hittas!

Jag var en amerikansk krigare i Vietnam. En expedition utsänd att hitta något jag inte visste om jag ville hitta. Men jag gav mig ut, ut i City Gross-djungeln av frukt och grönt, billiga animalier och toapapper. Gick varvet ännu en gång. Och den som söker finner. Vid champinjonerna stod min klubba, tryggt lutad mot en vägg så som jag ställt den för att kunna lägga champinjoner i min påse. Jag andades ut. Hade inte behövt fråga efter den, som om jag verkligen brydde mig. Det om något hade varit pinsamt. Med hedern i behåll kunde jag nu ställa mig i kön igen. Allt kändes rätt, trots allt. Klubban var tillbaka och jag kunde bege mig hemåt och göra champinjonsmörgåsar som om ingenting hade hänt.

Idag, påskafton, blir det påskmiddag. Nellie har fixat och stått i. Fastan är slut.

Festivalfuck, nej tack

Jag och Nellie pratade om festivaler innan jag åkte till min föreläsning idag. Jag var pepp på att åka till någon sådan i sommar, medan hon hade en milt sagt mer skeptisk inställning till det.
När jag för en liten stund sedan kom hem från min föreläsning hade hon skrivit en text i ämnet. Denna text, som ni snart skall få läsa, blir det första gästbloggandet på den här bloggen. Texten är skriven i frustration, varför en del grammatiska snedsteg och missade versaler kan förekomma. Det är något ni får ha överseende med.

Vad är det för jävla löst folk som släpar sig till dom där jävla festivalerna?jo, tydligen vem som helst, som till ytan tycks förnuftig och normal och som helt plötsligt släpper alla hämningar för att helt hämningslöst besudla sig själva med ljummen öl och burkmat. Är det toppen av livet?sommaren? ungdomen? Denna meningslösa tragik som drar tusentals (ja, vågar jag ens spekulera i antalet?) ungdomar att dricka sig pissfulla (och detta menar jag inte för att propagera om nån nykter ungdom, eller sommar eller överhuvudtaget liv), många av dom dricker säkert piss också för den delen. Ramlar fram till tält, skriver roliga saker med tusch, köper svindyra jävla langos och allt var det nu är för skit dom skramlar ihop till när någon av deras kompisar tyckt det varit askul att denne druckit en hel flaska fulvodka på en halvtimme. Kommer på att visst fan klockan tre spelade det där bandet, men fan är klockan sju, jag skulle ju bara ta en öl. Nästa band spelar ju 8, så det är lugnt, jag hinner dit. Och om man nu till råga hinner till nån jävla spelning, och i synnerhet vid 11-tiden då det är några jävla electorkids med häftiga självlysande kläder som står vi ett bås och inte alls bryr sig om allt drägigt folk som står och trängs i en klunga där folket tycks ha förlorat all självrespekt, distans, talförmåga, navigationsfömåga och hörnedsättning (ja, musiken är ju så jävla hög). Staplar vidare till något camp som antagligen har något lätt provocerande namn; ex ”tuttcamp” ”böghögcamp” eller ”vi dricker tills vi spyr är antagligen en vampyr” osv. Där sitter alla och sjunger med till den dånande bergsprängaren, någon i campet, eller i campet jämte spårar ur, får för sig att han hatar alla och börjar peka fuck you, eller helt enkelt däckar och tar sönder en solstol. Kanske om det finns något parasol, en massa tomma ölburkar eller gamla konserver bygger sig ett torn, eller låtsas jucka med ett föremål av avlång karaktär. Två par har sedan länge börjat grovhångla, antagligen fler, men vad spelar det för roll, dom flesta tror sig vara diskreta när dom smyger in i tältet, för att smyga sig vidare ut igen. Några ställer sig att pissa mot tältet så man antingen vaknar eller i stundens hetta hör två grabbar stå och pissa varav den tredje skrattar hysteriskt och säger ”haha fy fan, ni är galna, det där kommer inte lukta rosor asså”. Men vad spelar det för roll? hela jävla festivalen luktar ju piss, spyor och bakisandeträkt med en os av ljummen öl. Om ni vid den här tiden har några pengar kvar, cigg eller sprit, kanske någon folkis ni drog med er som ni under packningen fann gömd i garderoben, då vet ni att en ytterligare fantastiskt kväll väntar er.

Festivalfuck, nej tack.

[toːɐ̯]

Det är mycket Tyskland för min del just nu.

Läser en bok om tysk fotbolls historia. Spelar med ett tyskt lag i Football Manager.

Har en bok i filosofin, skriven av en filosof som är ogillad i Tyskland.

Är titt som tätt över hos min granne som har bott i Tyskland. Han har ett exemplar av På spaning efter den tid som flytt. På tyska.

Sen ska Eric Saade till Düsseldorf och försöka vinna popularitet också.

Kanske är allt det här bara tillfälligheter. Kanske inte.

Den maskulina mystiken

Inledning

Nellie har en bok i sin kurslitteratur med titeln "Den maskulina mystiken". Den ligger på nattduksbordet och har gjort så länge. Jag har inte tagit mig tid att kika i den, men titeln tilltalar mig. Maskulinitet och manlighet är spännande. Därför hymlar jag inte med att jag känner en viss stolthet över att jag kan iklä mig ett ganska stort antal olika mansroller. Den senaste tiden har inte varit ett undantag, varför jag i detta inlägg ska redogöra för några särskilt intressanta.

Tuborgdansken

I onsdags i förra veckan var två kompisar från Jönköping här och besökte mig. De ville till Köpenhamn på kvällen, och jag var inte sen att haka på. Köpenhamn by night är najs. Vi tog tåget över sundet, och strax efter det att vi lämnat det smått futuristiska Hyllie bakom oss påbörjades en metamorfos; den lite försynte, strängt jantelagsstyrda svenske mannen vi från början hade inom oss gav så sakteliga vika för den gladare, mer högljudde dansken vi trodde att vi ville vara. Så snart vi hoppat av tåget köpte vi öl och cigg. Rökte inomhus, för det är ju så man gör i Danmark, och tänkte att det här är fanimej livet. Danskar är sköna. Vi snackade låtsasdanska och drack många, många tuborg.

Dagen efter, det vill säga på torsdagen, vaknade vi upp mindre ystra. Bakis som jag var fastslog jag att jag nog inte passar så bra som tuborgdansk. Om inte annat så för att min kvinnosyn är bättre än så här.

Gamern

Lagom till helgen fick vi återigen besök från Jönköping, denna gång i form av Nellies kompis och hennes sambo. På fredagskvällen delade vi upp oss efter kön; tjejerna gjorde sig fina för att utforska Malmös uteliv, medan vi killar köpte handkontroller så att vi kunde spela gamla SNES-spel på datorn. Jag iklädde mig således rollen som gamer.

Vi spelade ett gammalt RPG vid namn Secret of Mana. Det innehöll mest fluffiga rosa träd, nallebjörnar och Kirbyliknande flygande figurer. Så här såg det ut. Vi spelade det spelet fram till någon timme eller två efter midnatt, då vi kände för nåt grabbigare. Spelet Micro Machines plockades fram; ett bilspel i vilket man kunde spela som pansarvagn och med ett knapptryck fullkomligt demolera sina motståndare. Det var häftigt och grabbigt, tyckte vi, och spelade det resten av natten.

Bögkompisen

Kvällen efter tevespelandet var det Andra chansen i Melodifestivalen. Jag, tillsammans med Nellie och två av hennes tjejkompisar, bänkade oss i tevesoffan för att ta del av detta spektakel. Som ensam kille i sällskapet, och med en något osund entusiasm för The Monikers låt, tog jag på mig rollen som bögkompis. Jag tjoade, skvallrade och flamsade tillsammans med tjejerna, precis som jag tänker att en bra bögkompis ska göra. Jag till och med kom med en enligt mig ganska klok (alternativt bögig) fundering angående homosexualitet, då jag undrade varför folk retar upp sig så mycket på bögar som går in för att vara bögiga, när det är minst lika fånigt när machomän går in för att vara oerhört macho. (Jag vill poängtera att jag med ordet "bög" inte menar något dåligt, utan bara gillar ordet "bögkompis" mer än exempelvis "gaykille". Förlåt i förhand om någon finner ordet stötande.)

Estetaren

På söndagen efter schlagerkvällen gick jag tillsammans med fyra andra grabbar in i en av Studiefrämjandets replokaler i Malmö. Vi ställde till med rockmusik och ös, testosteronstint så att det räckte och blev över för ett helt fotbollslag. Radikalt annorlunda jämfört med hur det var kvällen innan, alltså. Jag kände mig bred i mitt register trots att jag mest stod och hamrade kvintackord. Trodde att jag var lika häftig som Jimi Hendrix, men det var jag förmodligen inte. Det är ingen.

Idrottsfanatikern

Igår, en vecka efter gamerkvällen, spelade HV71 sin tredje kvartsfinal mot AIK. Efter flera misslyckade försök att hitta någonstans där matchen livestreamades följde jag matchen på radio. Kanske var det lika bra att jag inte hittade någonstans där jag kunde se matchen eftersom HV förlorade. Igen. Det var tredje matchen i rad dom gjorde det. Som den Jönköpingsbo jag är kändes det tungt. Jag smälte förlusten genom att spela Football Manager resten av kvällen, medan Nellie var ute och roade sig på Bodoni. Beteendet kändes lite tragiskt, men väl värt att kallas idrottsfanatiskt.

Författaren

Huruvida jag lever upp till författarepitetet eller ej är i högsta grad diskutabelt. Gör jag det gör jag det i egenskap av att blogga, och det kan väl kanske på sin höjd egentligen bara kallas för någonting i stil med b-författande. Hur som helst har jag försökt gå in i någon sorts författarroll när jag har skrivit det här inlägget och det får räcka för den här gången.

Avslutning

Nellies bok ligger kvar på nattduksbordet. Den är av mig fortfarande orörd. Jag kommer nog aldrig att läsa i den; den har en så bra titel att innehållet ändå inte kommer att kunna leva upp till mina högt ställda förväntningar. Det är bättre att jag undviker den besvikelsen.

Förhoppningsvis har inte det faktum att detta blogginlägg har samma titel som boken gjort att ni som orkat läsa ända hit blivit besvikna på innehållet.

Testbildstvång

Har återigen testbilden på i bakgrunden. Tycker den är rogivande. Som en trivsam kvarleva från en svunnen tid. Jag tänker att den på något sätt symboliserar ofrihet och tvång, eftersom den är från tiden då SVT i sann paternalistisk anda enväldigt bestämde vad som skulle visas på teve. Ingen hade sett röken av någon valfrihet. Trots det sitter jag här och romantiserar testbildstvånget och tänker att det är något bra (finns det något positivt laddat ord för "tvång"?).

Annat är det nuförtiden. Massa kanaler som sänder dygnet runt. Igår, till exempel, kollade jag på fotboll tillsammans med Sveriges ledande Zlatanbloggare och Freddie. Matchen sändes i TV10. Senare under kvällen, när SVT hade börjat visa testbild, visade tian wrestling. Det hade aldrig SVT visat. Just nu, när jag skriver det här inlägget, visar tian poker. Det tror jag inte heller att SVT hade visat. Elvan visar en realityserie vid namn "Världens kanske sämsta pojkvän... ever!". Själv har jag som sagt testbilden på och trivs med det.

Imorgon kommer Nellie hem från Paris. Utöver det faktum att jag så klart är väldigt glad över det, innebär det också en del tvång. Jag måste till exempel gå upp tidigt för att städa. Tvinga mig själv att göra det. Min pater har lärt mig att det är något man ska. Om testbild är tvång och wrestling är ungkarlsfrihet så har jag tittat alldeles för mycket på wrestling den senaste tiden. Det behöver diskas, städas toalett, plockas upp kläder från golvet och lite annat ditt och datt. Men det ska jag nog klara av. Jag har ju sagt att jag gillar testbilden. Jag borde försöka leva som jag lär. Å andra sidan: när Nellie väl är hemma kommer jag nog inte kunna ta mig friheten att ha på testbilden om nätterna och skriva förvirrade blogginlägg. Risken finns att hon anmäler mig till programmet som går i elvan, "Världens kanske sämsta pojkvän... ever!".