Många skäggbärare har en historia om när man för första gången förstod att man faktiskt kan låta bli att raka sig utan att det för den skull bara växer ut fjun. Min gissning - jag vill understryka att det är en ganska spekulativ sådan - är att sådana skägghistorier ofta utspelar sig på platser som inte är hemma för historieberättaren. Det kan ha varit under en lång resa eller - för de vars skäggväxt kommit tidigt - under ett konfirmationsläger som upptäckten att man kan ha skägg tilldragit sig. Detta för att man nog ofta inte upptäcker att man kan ha skägg förrän man under en tid inte haft tillgång till någon rakapparat.
Min egen skägghistoria tilldrog sig för snart tre år sedan, när jag var på festival. Jag rakade mig inte på hela veckan och när jag kom hem till Jönköping möttes jag och mitt skägg av många positiva reaktioner. Jag lät det vara kvar. Någon påminde mig om att när jag började ettan tyckte jag det var hisnande att så många i trean hade skägg. Nu var jag en av dem.
Sedan den där festivalen har jag nästan konstant varit mer eller mindre skäggig. Ett fåtal gånger - mest i början, innan jag kände mig helt bekväm med mitt skägg - har jag låtit raka av mig det. Några gånger har jag också testat en så kallad ironisk mustasch, dock med tveksamt resultat. För det mesta har jag haft ett vanligt, ganska så respektabelt, skägg.
För några dagar sedan rakade jag av mig det igen, mitt skägg, så när som på fem millimeter. Jag kände mig naken. Som vore jag en liten pojke. Trots att jag alltså sparade fem millimeter. Ett tecken på att skägget idag inte bara finns på mitt ansikte - det är också rotat någonstans djupt i mitt innersta.
En lustig sak med skägg är att det uppfattas olika beroende på vem som bär det. Finns det på en jude uppfattas det som ett tecken på fromhet. Finns det på en hockeyspelare uppfattas det som ett tecken på slutspel. Finns det på en nyskild uppfattas det som ett tecken på att man inte gått vidare. Finns det på på en muslim uppfattas det som ett tecken på fanatism. Finns det på en kvinna uppfattas det som något onormalt och kanske till och med äckligt.
Detta att skägg uppfattas olika beroende på vem som bär det tycker jag är djupt beklagligt. Det är ett tecken på att någonting i samhället inte står rätt till. Ett skägg är ett skägg. I det bästa av samhällen blir alla skäggbärare bemötta på samma sätt. Man ska inte, som jag, behöva vara en vit man för att reaktionerna ska bli positiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar