Modernism och vårrullar

Matisse och Picasso. Vårrullar och pekingsoppa. I torsdags var jag och Nellie på Moderna Museet och åt sexrätters på restaurang. Det var trevligt. Vi företog oss saker. Jag tog bilder. Förevigade två ack så vackra stunder.

Vi ville, för att tala med Thoreau, "leva på djupet och suga all märg ur livet". We sure did.

För bloggens skull

Problem:
Bloggandets inneboende dilemma.
Eventuell lösning: 
Ask not what your blog can do for you — ask what you can do for you blog.
Kommentar:
Många bloggare tycks göra väldigt mycket. Hittills har jag levt i tron att det är därför man bloggar. Nu anar jag emellertid att man gör mycket saker för att man bloggar; man gör sakerna, inte för deras egen, utan för sin bloggs skull. Det finns mycket som talar emot denna tes, men åtminstone ibland tror jag att den stämmer. Därför ska jag möta morgondagen med inställningen att jag kan hitta på massa roliga saker. Om inte annars så för min bloggs skull.

Bloggandets inneboende dilemma

Jag företar mig inte särskilt mycket dessa dagar. Hoppade av en av mina kurser vilket innebär att jag numera bara har en distans- och en kvällskurs att förhålla mig till. Det har försatt mig i en illavarslande spiral där jag skjuter upp allt jag borde göra till senare. Minsta lilla syssla blir ett projekt jag måste planera i dagar. En helg gick jag inte ens utanför dörren. Hur kunde det bli så här? Jag antar att det är för att man vänjer sig. Innan var jag van vid att göra massa grejer hela tiden. Just nu är jag van vid att göra ingenting alls.

Vad gäller bloggande är det här ett dilemma. Det förefaller nämligen vara så att antingen gör man en massa saker man kan blogga om, men har ingen tid för själva bloggandet, eller så har man massa tid för bloggande, men ingenting att blogga om. Det är frustrerande, eftersom jag trots allt har en ambition att då och då publicera någonting här på bloggen. Jag skulle kunna lösa problemet genom att företa mig lagom mycket. Men vad är lagom mycket? Det är nog enklare att fortsätta som nu, men försöka blogga ändå. I alla fall ett tag.

Idrottsmän av sin tid

Sverige förlorade söndagens hockeyfinal mot Finland med 1-6. Denna förlust - för att inte säga förnedring - var givetvis ett hårt slag för alla hockeyintresserade svenskar. Hårdast tog det förmodligen på TV3:s experter, vilka jag, som någon kanske minns, skrev om i förra inlägget. Se det här inlägget som en fortsättning på det inlägget.

Wikegård hade i söndags, innan finalen, lite kaxigt tagit på sig sin guldslips och Calle Johansson spådde svensk guldfest. Man var segervissa. Räknade med att Mårts grabbar skulle leverera när det gällde som mest. Men icke! Sverige förlorade. Efter slutsignalen grät de unga svenska spelarna av förtvivlan nere på isen. Experterna hade misstagit sig. After Ice handlade denna afton om att avsluta ishockey-VM 2011 med hedern i behåll.

Jag har efter lite sökande hittat ett klipp från sändningen. Mycket tåls att uppmärksammas, inte minst den ömsesidiga respekt männen i studion hyser för varandra; man skakar hand, låter alla komma till tals, lyssnar på varandra, uppmuntrar varandra och så vidare. Jag frågar mig: hade samma respekt hysts för en kvinna? I övrigt är det hypermaskulina kroppsspråket överlag, den tröstande klappen Håkan Södergren ger Per Mårts vid 05:00, Wikegårds skörhet när han tänker på Viktor Fasths vinnarskalle vid 06:00 och Håkan Södergrens glasflyttning vid 06:20 saker väl värda att notera.



Om ni tillåter mig att gå från hockey till fotboll, från 2000-tal till 1800-tal, ska jag ta upp ytterligare en tråd från förra inlägget, då jag tänkte omnämna den gamla fotbollsmålvakten Willie Foulke, som syns på bilden här intill. Apropå målvakter skrev jag i förra inlägget att

Målvakten är [...] något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen.

Idag har jag lärt mig att när fotbollen fortfarande var i sin vagga, då var det definitivt inte så. För att citera ur Åke Jönssons bok "Fotboll":

Det mest anmärkningsvärda med målvaktens roll i den tidiga fotbollen var [...] motståndarnas rätt att bete sig lite hur som helst med målvakten. Helt inom regelverket var det till exempel för en spelare att fånga in målvakten och hålla fast honom så att en lagkamrat i lugn och ro kunde skjuta bollen i tomt mål. Det gick också för sig att knuffa eller bära in målvakten med bollen i målet.

Med dagens fotbollsmått mätt ter sig detta tämligen absurt. Det förklarar emellertid det faktum att Willie Foulke var en av Storbritanniens bästa målvakter på sin tid. Med sina 190 centimeter och 143 kilo hade han inga som helst problem att klara av illasinnade anfallsspelare i motståndarlaget och deras försök att "bära", "fånga in" och "hålla fast" honom. Foulke var ett praktexemplar. I Chelseas programblad från 1905 kunde man läsa följande om honom:

Han är den finaste sort av mänskligheten som genom tiderna beträtt en plan. Genom sin storlek äger han alla egenskaper som en katt har, kombinerat med lekfullhet hos en kattunge.

Tiderna förändras, idrottsmän med dem. Nästa år lyfter förhoppningsvis Tre Kronor VM-bucklan, och kanske förmår till och med Niklas Wikegård fälla en tår!

Hockeymän visar bara hockeykänslor

Jag är lite kluven inför TV3:s sändningar från ishockey-VM. Rent intuitivt tycker jag att de är fantastiska, medan jag på ett kritiskt plan finner dem oerhört manschauvinistiska. Inget överraskande med det kanske, men jag vill ändå beskriva vad det är jag tar del av när jag tittar på grabbarna i studion.

För enkelhetens skull ska jag fokusera på vad som i regel avslutar sändningarna: eftersnacket After Ice. Det är då det är som tydligast. Upplevelsen är ungefär som att vara med när män vid fina tillställningar avlägsnar sig från bordet för att röka cigarr, dricka whiskey och prata om sådant inte kvinnor förstår. Man bär slips, fast lite löst knuten, som om man precis har satt på hembiträdet. Kavajen har åkt av. Man antingen skrattar eller är förbannad.

I centrum står karlakarlen Niklas Wikegård; under After Ice får nämligen inte innebandyfjollan Niklas Jihde, som innan och under matchen står i studion, vara med. Nej, efter matchen är han förpassad till spelarbåset, där annars bara kvinnliga reportrar och Patrick Ekwall brukar hänga. Om några år kanske Niklas också får vara med i studion efter matchen. Inte ännu dock, eftersom det krävs att man har varit med ett tag. Som Wikegård. "Jag kommer att göra det på mitt sätt" sa han i en intervju innan VM. Och som han har gjort det! Numera är det precis som i näringslivet; medelålders män och bastuskämt. Inga nagellackslirare. Resultatet är det enda som räknas, till vilket pris som helst!

Känslor på isen är bra, det är något man får lära sig. Men bara vissa känslor. Skrinnar man omkring och lipar på planen har man missförstått saken å det grövsta; hockeykänslor är att slåss. Markera revir. Visa vem det är som bestämmer. Eller som Wikegård själv uttrycker det: "bo i ansiktet".

De starkaste hockeykänslorna blossar oftast upp när motståndarlaget ger sig på det egna lagets målvakt. Målvakten är nämligen något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen. Kanske är det därför ingen slump att det är just Sveriges bästa hockeymålvakt, Henrik Lundqvist, och inte Mattias Tedenby, som får göra reklam för ett schampo i TV.

Som jag nämnde inledningsvis är jag kluven inför allt det här. Jag rycks med, men kommer sedan på mig själv med vad det är jag rycks med i. Jargonger. Klichéer. Hockeymän. Någonting djupt inombords säger att jag borde sansa mig, men jag kan inte göra annat än kapitulera. Nellie förstår inte varför jag envisas med att kolla på After Ice, då matchen ju vid det laget redan är färdigspelad. Jag tänker, precis som danskespill, att det är så mycket inte kvinnor förstår. Och kommer sedan motvilligt på mig själv med vilken patriarkatets ofrivillige riddare jag kan vara ibland.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några inslag som visar vad jag skrivit om ovan. Det första är egentligen inte jättebra, men det bästa jag hittade för att påvisa hockeymännens oerhörda pondus. Det är bäst mot slutet, när Wikegård och de andra syns i bild och stämmer ganska bra in på hur jag har beskrev dem tidigare.


Här visas hierarkin bland dem. Niklas Jihde är uppenbarligen ingen riktig hockeyman. I alla fall inte än.


Sist men inte minst vill jag visa att inte ens Niklas Wikegård kan vara machoman för jämnan.

Påskafton

Jag har, av olika icke-kristna anledningar, knappt bloggat under fastan. Nu när fastan snart är slut hoppas jag emellertid att det ska bli ändring på det. För att uppdatera er läsare om vad som händer i mitt liv tänkte jag i det här och nästa inlägg berätta lite om det senaste.

För några veckor sedan trodde jag att jag skulle få spela innebandy. Det fick jag inte, men eftersom jag trodde att jag skulle få det hade jag med mig min innebandyklubba. Först till IKEA, sedan till Blekingska Nationen i Lund och sist till City Gross i Rosengård. Det är lika med alla ställen jag var på den dagen.

Att bära runt på en innebandyklubba är ungefär som att cykla med cykelhjälm. Det är (tyvärr) omöjligt att vara häftig. Folk tar en inte för den man är, utan för innebandyklubban man har i handen. Sneda blickar och nedlåtande fnysningar. Det är nästan så att man vill ursäkta sig och säga någonting i stil med "ja alltså, det kan ju se ut som att jag gillar innebandy, men klubban har jag egentligen bara för att jag är sådär häftigt ironisk... jag är en cool kille du vet". (Dessvärre hade man nog inte ansetts mycket coolare om man hade sagt det heller. Att bära runt på en innebandyklubba är att vara ett hopplöst fall.)

Dagen sista anhalt: City Gross. Tio minuter innan stängning, jag stod i kö. Någonting kändes plötsligt fel. Kunde inte sätta fingret på vad. Då plötslig slog det mig: jag hade inte min innebandyklubba! Min Fatpipe var borta! Trotjänaren jag en gång hade älskat så innerligt men nu mest skämdes för var inte med mig. Goda råd var dyra. Jag visste att jag hade haft med mig den in på City Gross, hade alltså förlagt den i butiken någonstans. Freudiansk glömning av innebandyklubba. Vad skulle jag göra? Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att lämna kassakön och gå in i butiken igen. Klubban skulle hittas!

Jag var en amerikansk krigare i Vietnam. En expedition utsänd att hitta något jag inte visste om jag ville hitta. Men jag gav mig ut, ut i City Gross-djungeln av frukt och grönt, billiga animalier och toapapper. Gick varvet ännu en gång. Och den som söker finner. Vid champinjonerna stod min klubba, tryggt lutad mot en vägg så som jag ställt den för att kunna lägga champinjoner i min påse. Jag andades ut. Hade inte behövt fråga efter den, som om jag verkligen brydde mig. Det om något hade varit pinsamt. Med hedern i behåll kunde jag nu ställa mig i kön igen. Allt kändes rätt, trots allt. Klubban var tillbaka och jag kunde bege mig hemåt och göra champinjonsmörgåsar som om ingenting hade hänt.

Idag, påskafton, blir det påskmiddag. Nellie har fixat och stått i. Fastan är slut.

Festivalfuck, nej tack

Jag och Nellie pratade om festivaler innan jag åkte till min föreläsning idag. Jag var pepp på att åka till någon sådan i sommar, medan hon hade en milt sagt mer skeptisk inställning till det.
När jag för en liten stund sedan kom hem från min föreläsning hade hon skrivit en text i ämnet. Denna text, som ni snart skall få läsa, blir det första gästbloggandet på den här bloggen. Texten är skriven i frustration, varför en del grammatiska snedsteg och missade versaler kan förekomma. Det är något ni får ha överseende med.

Vad är det för jävla löst folk som släpar sig till dom där jävla festivalerna?jo, tydligen vem som helst, som till ytan tycks förnuftig och normal och som helt plötsligt släpper alla hämningar för att helt hämningslöst besudla sig själva med ljummen öl och burkmat. Är det toppen av livet?sommaren? ungdomen? Denna meningslösa tragik som drar tusentals (ja, vågar jag ens spekulera i antalet?) ungdomar att dricka sig pissfulla (och detta menar jag inte för att propagera om nån nykter ungdom, eller sommar eller överhuvudtaget liv), många av dom dricker säkert piss också för den delen. Ramlar fram till tält, skriver roliga saker med tusch, köper svindyra jävla langos och allt var det nu är för skit dom skramlar ihop till när någon av deras kompisar tyckt det varit askul att denne druckit en hel flaska fulvodka på en halvtimme. Kommer på att visst fan klockan tre spelade det där bandet, men fan är klockan sju, jag skulle ju bara ta en öl. Nästa band spelar ju 8, så det är lugnt, jag hinner dit. Och om man nu till råga hinner till nån jävla spelning, och i synnerhet vid 11-tiden då det är några jävla electorkids med häftiga självlysande kläder som står vi ett bås och inte alls bryr sig om allt drägigt folk som står och trängs i en klunga där folket tycks ha förlorat all självrespekt, distans, talförmåga, navigationsfömåga och hörnedsättning (ja, musiken är ju så jävla hög). Staplar vidare till något camp som antagligen har något lätt provocerande namn; ex ”tuttcamp” ”böghögcamp” eller ”vi dricker tills vi spyr är antagligen en vampyr” osv. Där sitter alla och sjunger med till den dånande bergsprängaren, någon i campet, eller i campet jämte spårar ur, får för sig att han hatar alla och börjar peka fuck you, eller helt enkelt däckar och tar sönder en solstol. Kanske om det finns något parasol, en massa tomma ölburkar eller gamla konserver bygger sig ett torn, eller låtsas jucka med ett föremål av avlång karaktär. Två par har sedan länge börjat grovhångla, antagligen fler, men vad spelar det för roll, dom flesta tror sig vara diskreta när dom smyger in i tältet, för att smyga sig vidare ut igen. Några ställer sig att pissa mot tältet så man antingen vaknar eller i stundens hetta hör två grabbar stå och pissa varav den tredje skrattar hysteriskt och säger ”haha fy fan, ni är galna, det där kommer inte lukta rosor asså”. Men vad spelar det för roll? hela jävla festivalen luktar ju piss, spyor och bakisandeträkt med en os av ljummen öl. Om ni vid den här tiden har några pengar kvar, cigg eller sprit, kanske någon folkis ni drog med er som ni under packningen fann gömd i garderoben, då vet ni att en ytterligare fantastiskt kväll väntar er.

Festivalfuck, nej tack.

[toːɐ̯]

Det är mycket Tyskland för min del just nu.

Läser en bok om tysk fotbolls historia. Spelar med ett tyskt lag i Football Manager.

Har en bok i filosofin, skriven av en filosof som är ogillad i Tyskland.

Är titt som tätt över hos min granne som har bott i Tyskland. Han har ett exemplar av På spaning efter den tid som flytt. På tyska.

Sen ska Eric Saade till Düsseldorf och försöka vinna popularitet också.

Kanske är allt det här bara tillfälligheter. Kanske inte.

Den maskulina mystiken

Inledning

Nellie har en bok i sin kurslitteratur med titeln "Den maskulina mystiken". Den ligger på nattduksbordet och har gjort så länge. Jag har inte tagit mig tid att kika i den, men titeln tilltalar mig. Maskulinitet och manlighet är spännande. Därför hymlar jag inte med att jag känner en viss stolthet över att jag kan iklä mig ett ganska stort antal olika mansroller. Den senaste tiden har inte varit ett undantag, varför jag i detta inlägg ska redogöra för några särskilt intressanta.

Tuborgdansken

I onsdags i förra veckan var två kompisar från Jönköping här och besökte mig. De ville till Köpenhamn på kvällen, och jag var inte sen att haka på. Köpenhamn by night är najs. Vi tog tåget över sundet, och strax efter det att vi lämnat det smått futuristiska Hyllie bakom oss påbörjades en metamorfos; den lite försynte, strängt jantelagsstyrda svenske mannen vi från början hade inom oss gav så sakteliga vika för den gladare, mer högljudde dansken vi trodde att vi ville vara. Så snart vi hoppat av tåget köpte vi öl och cigg. Rökte inomhus, för det är ju så man gör i Danmark, och tänkte att det här är fanimej livet. Danskar är sköna. Vi snackade låtsasdanska och drack många, många tuborg.

Dagen efter, det vill säga på torsdagen, vaknade vi upp mindre ystra. Bakis som jag var fastslog jag att jag nog inte passar så bra som tuborgdansk. Om inte annat så för att min kvinnosyn är bättre än så här.

Gamern

Lagom till helgen fick vi återigen besök från Jönköping, denna gång i form av Nellies kompis och hennes sambo. På fredagskvällen delade vi upp oss efter kön; tjejerna gjorde sig fina för att utforska Malmös uteliv, medan vi killar köpte handkontroller så att vi kunde spela gamla SNES-spel på datorn. Jag iklädde mig således rollen som gamer.

Vi spelade ett gammalt RPG vid namn Secret of Mana. Det innehöll mest fluffiga rosa träd, nallebjörnar och Kirbyliknande flygande figurer. Så här såg det ut. Vi spelade det spelet fram till någon timme eller två efter midnatt, då vi kände för nåt grabbigare. Spelet Micro Machines plockades fram; ett bilspel i vilket man kunde spela som pansarvagn och med ett knapptryck fullkomligt demolera sina motståndare. Det var häftigt och grabbigt, tyckte vi, och spelade det resten av natten.

Bögkompisen

Kvällen efter tevespelandet var det Andra chansen i Melodifestivalen. Jag, tillsammans med Nellie och två av hennes tjejkompisar, bänkade oss i tevesoffan för att ta del av detta spektakel. Som ensam kille i sällskapet, och med en något osund entusiasm för The Monikers låt, tog jag på mig rollen som bögkompis. Jag tjoade, skvallrade och flamsade tillsammans med tjejerna, precis som jag tänker att en bra bögkompis ska göra. Jag till och med kom med en enligt mig ganska klok (alternativt bögig) fundering angående homosexualitet, då jag undrade varför folk retar upp sig så mycket på bögar som går in för att vara bögiga, när det är minst lika fånigt när machomän går in för att vara oerhört macho. (Jag vill poängtera att jag med ordet "bög" inte menar något dåligt, utan bara gillar ordet "bögkompis" mer än exempelvis "gaykille". Förlåt i förhand om någon finner ordet stötande.)

Estetaren

På söndagen efter schlagerkvällen gick jag tillsammans med fyra andra grabbar in i en av Studiefrämjandets replokaler i Malmö. Vi ställde till med rockmusik och ös, testosteronstint så att det räckte och blev över för ett helt fotbollslag. Radikalt annorlunda jämfört med hur det var kvällen innan, alltså. Jag kände mig bred i mitt register trots att jag mest stod och hamrade kvintackord. Trodde att jag var lika häftig som Jimi Hendrix, men det var jag förmodligen inte. Det är ingen.

Idrottsfanatikern

Igår, en vecka efter gamerkvällen, spelade HV71 sin tredje kvartsfinal mot AIK. Efter flera misslyckade försök att hitta någonstans där matchen livestreamades följde jag matchen på radio. Kanske var det lika bra att jag inte hittade någonstans där jag kunde se matchen eftersom HV förlorade. Igen. Det var tredje matchen i rad dom gjorde det. Som den Jönköpingsbo jag är kändes det tungt. Jag smälte förlusten genom att spela Football Manager resten av kvällen, medan Nellie var ute och roade sig på Bodoni. Beteendet kändes lite tragiskt, men väl värt att kallas idrottsfanatiskt.

Författaren

Huruvida jag lever upp till författarepitetet eller ej är i högsta grad diskutabelt. Gör jag det gör jag det i egenskap av att blogga, och det kan väl kanske på sin höjd egentligen bara kallas för någonting i stil med b-författande. Hur som helst har jag försökt gå in i någon sorts författarroll när jag har skrivit det här inlägget och det får räcka för den här gången.

Avslutning

Nellies bok ligger kvar på nattduksbordet. Den är av mig fortfarande orörd. Jag kommer nog aldrig att läsa i den; den har en så bra titel att innehållet ändå inte kommer att kunna leva upp till mina högt ställda förväntningar. Det är bättre att jag undviker den besvikelsen.

Förhoppningsvis har inte det faktum att detta blogginlägg har samma titel som boken gjort att ni som orkat läsa ända hit blivit besvikna på innehållet.

Testbildstvång

Har återigen testbilden på i bakgrunden. Tycker den är rogivande. Som en trivsam kvarleva från en svunnen tid. Jag tänker att den på något sätt symboliserar ofrihet och tvång, eftersom den är från tiden då SVT i sann paternalistisk anda enväldigt bestämde vad som skulle visas på teve. Ingen hade sett röken av någon valfrihet. Trots det sitter jag här och romantiserar testbildstvånget och tänker att det är något bra (finns det något positivt laddat ord för "tvång"?).

Annat är det nuförtiden. Massa kanaler som sänder dygnet runt. Igår, till exempel, kollade jag på fotboll tillsammans med Sveriges ledande Zlatanbloggare och Freddie. Matchen sändes i TV10. Senare under kvällen, när SVT hade börjat visa testbild, visade tian wrestling. Det hade aldrig SVT visat. Just nu, när jag skriver det här inlägget, visar tian poker. Det tror jag inte heller att SVT hade visat. Elvan visar en realityserie vid namn "Världens kanske sämsta pojkvän... ever!". Själv har jag som sagt testbilden på och trivs med det.

Imorgon kommer Nellie hem från Paris. Utöver det faktum att jag så klart är väldigt glad över det, innebär det också en del tvång. Jag måste till exempel gå upp tidigt för att städa. Tvinga mig själv att göra det. Min pater har lärt mig att det är något man ska. Om testbild är tvång och wrestling är ungkarlsfrihet så har jag tittat alldeles för mycket på wrestling den senaste tiden. Det behöver diskas, städas toalett, plockas upp kläder från golvet och lite annat ditt och datt. Men det ska jag nog klara av. Jag har ju sagt att jag gillar testbilden. Jag borde försöka leva som jag lär. Å andra sidan: när Nellie väl är hemma kommer jag nog inte kunna ta mig friheten att ha på testbilden om nätterna och skriva förvirrade blogginlägg. Risken finns att hon anmäler mig till programmet som går i elvan, "Världens kanske sämsta pojkvän... ever!".

Tidsfördriv

Fick ett sms från Nellie tidigare idag: "Hej jag är jättefull i eifeltornet tänkte bara s äga det". Själv hade jag när jag fick det precis ätit mat. Värmde på lite av gårdagens storkok. Åt i min ensamhet framför facebook. Sedan diskade jag. Tömde min inkorg i mailen. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Funderar på att sova. I natt drömde jag att jag blev utsatt för ett rånförsök. Tänkte bara säga det.

Söndagskväll med SVT2

Nellie är i Paris och jag huserar själv i lägenheten. Tittar på teve. SVT2:s testbild. De spelar klassisk musik, Händel för tillfället, och det är vackert. Det här är avslutningen på en kväll i de djuplodande samhällsprogrammens tecken; de visar tydligen sådana om söndagskvällarna, och jag har varit med sedan halvvägs in i Dokument inifrån. Det handlade ikväll om sektliknande försäljarjobb, och jag kom osökt att tänka på en smärre traumatisk upplevelse från i somras, då jag hamnade på en internutbildning hos företaget Skandinavien Water Systems AB i Jönköping.

Det hela hade sin upprinnelse i att jag ville ha arbete och tänkte att jag kunde ta ungefär vad fan som helst. Så när en kompis till mig sa att hon kunde fixa jobb tackade jag givetvis ja, och dagen efter befann jag mig på en internutbildning hos ovan nämnda företag. Det visade sig att jobbet gick ut på att åka hem till folk för att à la TV-Shop demonstrera nån vattenfilterbaserad dammsugare till ett värde av inte mindre än 40 000 svenska kronor. Denna skulle man sedan, med en stor mängd olika försäljningsknep, försöka kränga till de stackars människorna, allting under devisen "Ren luft är hälsosam luft! Precis som i naturen!". (Citatet är hämtat från deras hemsida)

Värst av allt var emellertid inte, hör och häpna, det ohemula överpriset på produkten man skulle sälja, utan den sektliknande kultur som genomsyrade hela företaget. De som höll i utbildningen predikade att deras säljarjobb minsann hade förändrat deras liv; tidigare var de introverta töntar, nu var de människor med en alldeles bländande social förmåga, alltihop tack vare Water Systems. Detta budskap tilltalade säkert många som var där. I alla fall verkade det som om många som var där inte var några sociala genier direkt. Kanske hade de rentav sökt sig till Water Systems på grund av att det i jobbannonsen faktiskt stod ”Vi söker dig som vill förändra ditt liv”. Själv kände jag mig dock mest skrämd, och gick därifrån innan första dagen ens var avslutad.

Nu är det testljud på tvåan. Detta hemska, tinnitusliknande ljud som då och då bryter av den klassiska musiken. Jag förstår inte varför. Något jag mer och mer förstår varför är dock varför det är bra att vara vegetarian. Ytterligare stöd för detta fick jag i kvällens Dokument utifrån, som drog igång klockan tio och handlade om köttkonsumtion och dess inverkan på miljön och klimatet.

Kvällens Korrespondenterna handlade om Norge, och deras stjärnskidåkare Petter Northug. Han ska tydligen på något sätt personifiera det nya norska idealet: att snylta på andras arbete. Detta ”andras arbete” är uppenbarligen ofta svenskars arbete. Både i skidspåret och i samhället. Därför kändes det gött att Emil Jönsson tidigare idag ”spurtknäckte Northug”, för att citera en rubrik på svt.se, och därmed lyckades sätta norrmännen på plats, i alla fall idag. (Huruvida vi svenskar också snyltar på andras arbete låter jag vara obehandlat i just det här inlägget.)

Sist ut ikväll innan testbilden drog igång gick programmet Islam för nybörjare. Upplägget var att brittiska icke-muslimer skulle leva som muslimer i tre veckor. Det var tråkigare än jag trodde. Lite för klyschigt för att bli riktigt intressant; en festprisse lärde sig självbehärskning, en islamofob lärde sig att muslimer inte är något hot, en kvinna tyckte att slöja befriar kvinnor från objektifiering, en annan att kvinnokroppen inte är någonting att skämmas för, och så var det en muslimsk man som förlovade sig med en kristen kvinna. Programmets behållning var förmodligen när islamofoben inte ville sluta äta gris, varpå en av imamerna tog med honom till en grisfarm för att visa varför det inte är förenligt med islam att äta griskött: grisar äter avföring och är därmed orena. Visst, jag tycker inte heller det är särskilt bra att äta grisar, men när imamen gav den anledningen till att inte göra det tänkte jag mest på Water Systems. Och jag gillar inte Water Systems.

Det känns som om jag har varit ovanligt cynisk i det här inlägget. Kanske är det för att inte Nellie är här. Eller så är det testljudets fel. Jag lutar åt det förstnämnda alternativet; utan en daglig dos kärlek är det nog lätt att bli cynisk. Nu ska jag hur som helst sova. Testbilden spelar Bachs Air i d-dur. Det är bra sovmusik.

She danced

I går kväll satt jag och Nellie i varsin ände av lägenheten (som vanligt kan det verka, men det är så klart inte alltid så). Jag strängade lite tafatt om min elgitarr, hon kollade på filmen Factory Girl. Vi slog sedan våra sysslor samman och här är resultatet:

Innan ni dömer oss: observera att ljudet är inspelat på mobil och att vi inte gör anspråk på att vara några kvalificerade musiker. Ta det för vad det är helt enkelt.

Könssegregation 2

Återigen sitter jag vid köksbordet i ena änden av lägenheten medan Nellie och hennes kompis sitter i den andra. Idag är dock omständigheterna lite annorlunda: vi sitter allihop och pluggar. Inga cigg, inget SATC och inget FM alltså. Det är bra, åtminstone utifrån ett studieperspektiv.

Senare ska också en före detta klasskompis till mig komma hit och vi ska baka kladdkaka, jag och han, och Nellie och hennes kompis ska avbryta pluggandet för något annat. Vad vet jag inte, men om de skulle knäppa varsin öl och knappa in Eurosport klockan halv åtta för att se Sverige-Ukraina, då har man minst sagt skäl för att säga att könsrollerna blivit radikalt ombytta jämfört med hur det var i måndags.

Följ min blogg med bloglovin

IKEA

Att IKEA:s planlösning är konstruerad på så sätt att man ska lockas köpa saker lär för de flesta vara något ganska obestridbart. Huruvida detta är ett scoop eller inte kan dock diskuteras. Hur som helst upptäckte jag, Nellie och Freddie att de i Malmö också har ett rum för kontemplation:

Nellie tyckte att en ny slogan skulle kunna vara på sin plats:

Könssegregation

Ibland blir det väldigt påtagligt att jag och Nellie (det vill säga min flickvän) bor i en lägenhet som egentligen är för liten för två. Som nu, när jag sitter i ena änden av den och hon och en tjejkompis i den andra. De gör alldeles för tjejiga grejer för att jag ska kunna känna mig involverad utan att känna mig som deras bögkompis: de chattar med danska unga män, varvar med att kolla på Sex and the City, röker mentolcigaretter och äter choklad. Och jag kan inte fly undan.

Således gör jag vad jag kan för att hålla mig sysselsatt utan att det stör dem i deras snicksnack- och skvallerorgier: jag röker riktiga cigaretter, bloggar och spelar Football Manager. Riktigt grabbiga grejer alltså, med eventuellt undantag för bloggandet. Emellertid är det inte omöjligt att den för tillfället rådande könssegregationen i lägenheten snart kommer att upphöra. Detta då jag börjar bli uttråkad, och ibland trots allt finner det trevligt att gå in i rollen som deras Stanford.

Vardagsironi

Jag, liksom gissningsvis alla människor som känner ett behov av att framstå i positiv dager inför andra människor, vill inte vara äcklig. En form av äcklighet jag är särskilt rädd för är att lukta illa. Vad jag gör för att undvika detta är att använda deodorant, tvål och borsta tänderna. Det sistnämnda är något som vållat mig problem om mornarna den senaste tiden; i min iver att eliminera dålig andedräkt har jag nämligen börjat köra in tandborsten alldeles för långt i munnen, vilket har triggat igång kräkreflexen med ibland mindre tilltalande följder. För att tala klarspråk: jag har spytt i handfatet. Inga stora mängder direkt, utan egentligen ganska mesiga spyor mest innehållandes vätska, ungefär som sista spyan innan man somnar efter en omåttligt grav berusning, men ändå. Jag har spytt och det har varit äckligt. Min enligt mig inte alltför fåfänga önskan om en fräsch mintandedräkt när jag lämnar huset har slagit över i en frän, sur smak bak i gommen, eftersom jag efter första vomerandet varit rädd att historien ska upprepa sig. Vardagsironi, skulle man kunna kalla det.

Sensmoralen här är förmodligen att man inte ska gå till överdrift i sin strävan att tilltala andra människor. Antingen det, eller så är det bara en förklaring till varför jag, om ni skulle träffa på mig någon gång, har dålig andedräkt.

Nytt liv, ny blogg

Då min förra blogg Ankjävel har varit tämligen inaktiv det senaste halvåret startar jag härmed en ny blogg. Varför jag startar en ny blogg istället för att bli aktiv på Ankjävel igen kommer sig av att hela Ankjävelgrejen gör det oerhört svårt för mig att skriva; dels på grund av att jag har några oavslutade inläggssviter som ligger och spökar, dels på grund av att jag sedan jag brukade skriva på Ankjävel har flyttat till Malmö och i princip börjat ett nytt liv. Detta nya liv, eller vad man nu ska kalla det, innebär att det blir svårare för mig att blogga, åtminstone på samma sätt som i min förra blogg, eftersom jag numera bor i en 31 kvadratmeter stor etta i Rosengård tillsammans med min flickvän. Detta faktum medför att jag inte har någonstans dit jag kan dra mig tillbaka för att skriva och att jag får svårare att skriva utan att bli allt för självutlämnande, både för mig men också för min flickvän som är mån om att bibehålla en viss mystik. Varför hon och jag i förra veckan satt i baksätet i en taxi och snackade handboll med chauffören är exempelvis något som bör hållas internt.

Att fylla den här bloggen med inte helt intetsägande innehåll kan alltså bli svårt. Jag har dock kommit till slutsatsen att det krävdes ett bloggbyte för att det ska finnas någon som helst chans att jag börjar blogga regelbundet igen. Jag tänker att det kommer bli kortare och mindre ambitiösa inlägg än tidigare, men förhoppningsvis lika underhållande.

Det första inlägget ska jag sätta mig ner för att skriva alldeles strax, jag ska bara slänga ihop lite mat först. Sedan påbörjas min återkomst i bloggosfären.

Stay tuned!