Jag har, av olika icke-kristna anledningar, knappt bloggat under fastan. Nu när fastan snart är slut hoppas jag emellertid att det ska bli ändring på det. För att uppdatera er läsare om vad som händer i mitt liv tänkte jag i det här och nästa inlägg berätta lite om det senaste.
För några veckor sedan trodde jag att jag skulle få spela innebandy. Det fick jag inte, men eftersom jag trodde att jag skulle få det hade jag med mig min innebandyklubba. Först till IKEA, sedan till Blekingska Nationen i Lund och sist till City Gross i Rosengård. Det är lika med alla ställen jag var på den dagen.
Att bära runt på en innebandyklubba är ungefär som att cykla med cykelhjälm. Det är (tyvärr) omöjligt att vara häftig. Folk tar en inte för den man är, utan för innebandyklubban man har i handen. Sneda blickar och nedlåtande fnysningar. Det är nästan så att man vill ursäkta sig och säga någonting i stil med "ja alltså, det kan ju se ut som att jag gillar innebandy, men klubban har jag egentligen bara för att jag är sådär häftigt ironisk... jag är en cool kille du vet". (Dessvärre hade man nog inte ansetts mycket coolare om man hade sagt det heller. Att bära runt på en innebandyklubba är att vara ett hopplöst fall.)
Dagen sista anhalt: City Gross. Tio minuter innan stängning, jag stod i kö. Någonting kändes plötsligt fel. Kunde inte sätta fingret på vad. Då plötslig slog det mig: jag hade inte min innebandyklubba! Min Fatpipe var borta! Trotjänaren jag en gång hade älskat så innerligt men nu mest skämdes för var inte med mig. Goda råd var dyra. Jag visste att jag hade haft med mig den in på City Gross, hade alltså förlagt den i butiken någonstans. Freudiansk glömning av innebandyklubba. Vad skulle jag göra? Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att lämna kassakön och gå in i butiken igen. Klubban skulle hittas!
Jag var en amerikansk krigare i Vietnam. En expedition utsänd att hitta något jag inte visste om jag ville hitta. Men jag gav mig ut, ut i City Gross-djungeln av frukt och grönt, billiga animalier och toapapper. Gick varvet ännu en gång. Och den som söker finner. Vid champinjonerna stod min klubba, tryggt lutad mot en vägg så som jag ställt den för att kunna lägga champinjoner i min påse. Jag andades ut. Hade inte behövt fråga efter den, som om jag verkligen brydde mig. Det om något hade varit pinsamt. Med hedern i behåll kunde jag nu ställa mig i kön igen. Allt kändes rätt, trots allt. Klubban var tillbaka och jag kunde bege mig hemåt och göra champinjonsmörgåsar som om ingenting hade hänt.
Idag, påskafton, blir det påskmiddag. Nellie har fixat och stått i. Fastan är slut.
