Festivalfuck, nej tack

Jag och Nellie pratade om festivaler innan jag åkte till min föreläsning idag. Jag var pepp på att åka till någon sådan i sommar, medan hon hade en milt sagt mer skeptisk inställning till det.
När jag för en liten stund sedan kom hem från min föreläsning hade hon skrivit en text i ämnet. Denna text, som ni snart skall få läsa, blir det första gästbloggandet på den här bloggen. Texten är skriven i frustration, varför en del grammatiska snedsteg och missade versaler kan förekomma. Det är något ni får ha överseende med.

Vad är det för jävla löst folk som släpar sig till dom där jävla festivalerna?jo, tydligen vem som helst, som till ytan tycks förnuftig och normal och som helt plötsligt släpper alla hämningar för att helt hämningslöst besudla sig själva med ljummen öl och burkmat. Är det toppen av livet?sommaren? ungdomen? Denna meningslösa tragik som drar tusentals (ja, vågar jag ens spekulera i antalet?) ungdomar att dricka sig pissfulla (och detta menar jag inte för att propagera om nån nykter ungdom, eller sommar eller överhuvudtaget liv), många av dom dricker säkert piss också för den delen. Ramlar fram till tält, skriver roliga saker med tusch, köper svindyra jävla langos och allt var det nu är för skit dom skramlar ihop till när någon av deras kompisar tyckt det varit askul att denne druckit en hel flaska fulvodka på en halvtimme. Kommer på att visst fan klockan tre spelade det där bandet, men fan är klockan sju, jag skulle ju bara ta en öl. Nästa band spelar ju 8, så det är lugnt, jag hinner dit. Och om man nu till råga hinner till nån jävla spelning, och i synnerhet vid 11-tiden då det är några jävla electorkids med häftiga självlysande kläder som står vi ett bås och inte alls bryr sig om allt drägigt folk som står och trängs i en klunga där folket tycks ha förlorat all självrespekt, distans, talförmåga, navigationsfömåga och hörnedsättning (ja, musiken är ju så jävla hög). Staplar vidare till något camp som antagligen har något lätt provocerande namn; ex ”tuttcamp” ”böghögcamp” eller ”vi dricker tills vi spyr är antagligen en vampyr” osv. Där sitter alla och sjunger med till den dånande bergsprängaren, någon i campet, eller i campet jämte spårar ur, får för sig att han hatar alla och börjar peka fuck you, eller helt enkelt däckar och tar sönder en solstol. Kanske om det finns något parasol, en massa tomma ölburkar eller gamla konserver bygger sig ett torn, eller låtsas jucka med ett föremål av avlång karaktär. Två par har sedan länge börjat grovhångla, antagligen fler, men vad spelar det för roll, dom flesta tror sig vara diskreta när dom smyger in i tältet, för att smyga sig vidare ut igen. Några ställer sig att pissa mot tältet så man antingen vaknar eller i stundens hetta hör två grabbar stå och pissa varav den tredje skrattar hysteriskt och säger ”haha fy fan, ni är galna, det där kommer inte lukta rosor asså”. Men vad spelar det för roll? hela jävla festivalen luktar ju piss, spyor och bakisandeträkt med en os av ljummen öl. Om ni vid den här tiden har några pengar kvar, cigg eller sprit, kanske någon folkis ni drog med er som ni under packningen fann gömd i garderoben, då vet ni att en ytterligare fantastiskt kväll väntar er.

Festivalfuck, nej tack.

[toːɐ̯]

Det är mycket Tyskland för min del just nu.

Läser en bok om tysk fotbolls historia. Spelar med ett tyskt lag i Football Manager.

Har en bok i filosofin, skriven av en filosof som är ogillad i Tyskland.

Är titt som tätt över hos min granne som har bott i Tyskland. Han har ett exemplar av På spaning efter den tid som flytt. På tyska.

Sen ska Eric Saade till Düsseldorf och försöka vinna popularitet också.

Kanske är allt det här bara tillfälligheter. Kanske inte.

Den maskulina mystiken

Inledning

Nellie har en bok i sin kurslitteratur med titeln "Den maskulina mystiken". Den ligger på nattduksbordet och har gjort så länge. Jag har inte tagit mig tid att kika i den, men titeln tilltalar mig. Maskulinitet och manlighet är spännande. Därför hymlar jag inte med att jag känner en viss stolthet över att jag kan iklä mig ett ganska stort antal olika mansroller. Den senaste tiden har inte varit ett undantag, varför jag i detta inlägg ska redogöra för några särskilt intressanta.

Tuborgdansken

I onsdags i förra veckan var två kompisar från Jönköping här och besökte mig. De ville till Köpenhamn på kvällen, och jag var inte sen att haka på. Köpenhamn by night är najs. Vi tog tåget över sundet, och strax efter det att vi lämnat det smått futuristiska Hyllie bakom oss påbörjades en metamorfos; den lite försynte, strängt jantelagsstyrda svenske mannen vi från början hade inom oss gav så sakteliga vika för den gladare, mer högljudde dansken vi trodde att vi ville vara. Så snart vi hoppat av tåget köpte vi öl och cigg. Rökte inomhus, för det är ju så man gör i Danmark, och tänkte att det här är fanimej livet. Danskar är sköna. Vi snackade låtsasdanska och drack många, många tuborg.

Dagen efter, det vill säga på torsdagen, vaknade vi upp mindre ystra. Bakis som jag var fastslog jag att jag nog inte passar så bra som tuborgdansk. Om inte annat så för att min kvinnosyn är bättre än så här.

Gamern

Lagom till helgen fick vi återigen besök från Jönköping, denna gång i form av Nellies kompis och hennes sambo. På fredagskvällen delade vi upp oss efter kön; tjejerna gjorde sig fina för att utforska Malmös uteliv, medan vi killar köpte handkontroller så att vi kunde spela gamla SNES-spel på datorn. Jag iklädde mig således rollen som gamer.

Vi spelade ett gammalt RPG vid namn Secret of Mana. Det innehöll mest fluffiga rosa träd, nallebjörnar och Kirbyliknande flygande figurer. Så här såg det ut. Vi spelade det spelet fram till någon timme eller två efter midnatt, då vi kände för nåt grabbigare. Spelet Micro Machines plockades fram; ett bilspel i vilket man kunde spela som pansarvagn och med ett knapptryck fullkomligt demolera sina motståndare. Det var häftigt och grabbigt, tyckte vi, och spelade det resten av natten.

Bögkompisen

Kvällen efter tevespelandet var det Andra chansen i Melodifestivalen. Jag, tillsammans med Nellie och två av hennes tjejkompisar, bänkade oss i tevesoffan för att ta del av detta spektakel. Som ensam kille i sällskapet, och med en något osund entusiasm för The Monikers låt, tog jag på mig rollen som bögkompis. Jag tjoade, skvallrade och flamsade tillsammans med tjejerna, precis som jag tänker att en bra bögkompis ska göra. Jag till och med kom med en enligt mig ganska klok (alternativt bögig) fundering angående homosexualitet, då jag undrade varför folk retar upp sig så mycket på bögar som går in för att vara bögiga, när det är minst lika fånigt när machomän går in för att vara oerhört macho. (Jag vill poängtera att jag med ordet "bög" inte menar något dåligt, utan bara gillar ordet "bögkompis" mer än exempelvis "gaykille". Förlåt i förhand om någon finner ordet stötande.)

Estetaren

På söndagen efter schlagerkvällen gick jag tillsammans med fyra andra grabbar in i en av Studiefrämjandets replokaler i Malmö. Vi ställde till med rockmusik och ös, testosteronstint så att det räckte och blev över för ett helt fotbollslag. Radikalt annorlunda jämfört med hur det var kvällen innan, alltså. Jag kände mig bred i mitt register trots att jag mest stod och hamrade kvintackord. Trodde att jag var lika häftig som Jimi Hendrix, men det var jag förmodligen inte. Det är ingen.

Idrottsfanatikern

Igår, en vecka efter gamerkvällen, spelade HV71 sin tredje kvartsfinal mot AIK. Efter flera misslyckade försök att hitta någonstans där matchen livestreamades följde jag matchen på radio. Kanske var det lika bra att jag inte hittade någonstans där jag kunde se matchen eftersom HV förlorade. Igen. Det var tredje matchen i rad dom gjorde det. Som den Jönköpingsbo jag är kändes det tungt. Jag smälte förlusten genom att spela Football Manager resten av kvällen, medan Nellie var ute och roade sig på Bodoni. Beteendet kändes lite tragiskt, men väl värt att kallas idrottsfanatiskt.

Författaren

Huruvida jag lever upp till författarepitetet eller ej är i högsta grad diskutabelt. Gör jag det gör jag det i egenskap av att blogga, och det kan väl kanske på sin höjd egentligen bara kallas för någonting i stil med b-författande. Hur som helst har jag försökt gå in i någon sorts författarroll när jag har skrivit det här inlägget och det får räcka för den här gången.

Avslutning

Nellies bok ligger kvar på nattduksbordet. Den är av mig fortfarande orörd. Jag kommer nog aldrig att läsa i den; den har en så bra titel att innehållet ändå inte kommer att kunna leva upp till mina högt ställda förväntningar. Det är bättre att jag undviker den besvikelsen.

Förhoppningsvis har inte det faktum att detta blogginlägg har samma titel som boken gjort att ni som orkat läsa ända hit blivit besvikna på innehållet.