För bloggens skull

Problem:
Bloggandets inneboende dilemma.
Eventuell lösning: 
Ask not what your blog can do for you — ask what you can do for you blog.
Kommentar:
Många bloggare tycks göra väldigt mycket. Hittills har jag levt i tron att det är därför man bloggar. Nu anar jag emellertid att man gör mycket saker för att man bloggar; man gör sakerna, inte för deras egen, utan för sin bloggs skull. Det finns mycket som talar emot denna tes, men åtminstone ibland tror jag att den stämmer. Därför ska jag möta morgondagen med inställningen att jag kan hitta på massa roliga saker. Om inte annars så för min bloggs skull.

Bloggandets inneboende dilemma

Jag företar mig inte särskilt mycket dessa dagar. Hoppade av en av mina kurser vilket innebär att jag numera bara har en distans- och en kvällskurs att förhålla mig till. Det har försatt mig i en illavarslande spiral där jag skjuter upp allt jag borde göra till senare. Minsta lilla syssla blir ett projekt jag måste planera i dagar. En helg gick jag inte ens utanför dörren. Hur kunde det bli så här? Jag antar att det är för att man vänjer sig. Innan var jag van vid att göra massa grejer hela tiden. Just nu är jag van vid att göra ingenting alls.

Vad gäller bloggande är det här ett dilemma. Det förefaller nämligen vara så att antingen gör man en massa saker man kan blogga om, men har ingen tid för själva bloggandet, eller så har man massa tid för bloggande, men ingenting att blogga om. Det är frustrerande, eftersom jag trots allt har en ambition att då och då publicera någonting här på bloggen. Jag skulle kunna lösa problemet genom att företa mig lagom mycket. Men vad är lagom mycket? Det är nog enklare att fortsätta som nu, men försöka blogga ändå. I alla fall ett tag.

Idrottsmän av sin tid

Sverige förlorade söndagens hockeyfinal mot Finland med 1-6. Denna förlust - för att inte säga förnedring - var givetvis ett hårt slag för alla hockeyintresserade svenskar. Hårdast tog det förmodligen på TV3:s experter, vilka jag, som någon kanske minns, skrev om i förra inlägget. Se det här inlägget som en fortsättning på det inlägget.

Wikegård hade i söndags, innan finalen, lite kaxigt tagit på sig sin guldslips och Calle Johansson spådde svensk guldfest. Man var segervissa. Räknade med att Mårts grabbar skulle leverera när det gällde som mest. Men icke! Sverige förlorade. Efter slutsignalen grät de unga svenska spelarna av förtvivlan nere på isen. Experterna hade misstagit sig. After Ice handlade denna afton om att avsluta ishockey-VM 2011 med hedern i behåll.

Jag har efter lite sökande hittat ett klipp från sändningen. Mycket tåls att uppmärksammas, inte minst den ömsesidiga respekt männen i studion hyser för varandra; man skakar hand, låter alla komma till tals, lyssnar på varandra, uppmuntrar varandra och så vidare. Jag frågar mig: hade samma respekt hysts för en kvinna? I övrigt är det hypermaskulina kroppsspråket överlag, den tröstande klappen Håkan Södergren ger Per Mårts vid 05:00, Wikegårds skörhet när han tänker på Viktor Fasths vinnarskalle vid 06:00 och Håkan Södergrens glasflyttning vid 06:20 saker väl värda att notera.



Om ni tillåter mig att gå från hockey till fotboll, från 2000-tal till 1800-tal, ska jag ta upp ytterligare en tråd från förra inlägget, då jag tänkte omnämna den gamla fotbollsmålvakten Willie Foulke, som syns på bilden här intill. Apropå målvakter skrev jag i förra inlägget att

Målvakten är [...] något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen.

Idag har jag lärt mig att när fotbollen fortfarande var i sin vagga, då var det definitivt inte så. För att citera ur Åke Jönssons bok "Fotboll":

Det mest anmärkningsvärda med målvaktens roll i den tidiga fotbollen var [...] motståndarnas rätt att bete sig lite hur som helst med målvakten. Helt inom regelverket var det till exempel för en spelare att fånga in målvakten och hålla fast honom så att en lagkamrat i lugn och ro kunde skjuta bollen i tomt mål. Det gick också för sig att knuffa eller bära in målvakten med bollen i målet.

Med dagens fotbollsmått mätt ter sig detta tämligen absurt. Det förklarar emellertid det faktum att Willie Foulke var en av Storbritanniens bästa målvakter på sin tid. Med sina 190 centimeter och 143 kilo hade han inga som helst problem att klara av illasinnade anfallsspelare i motståndarlaget och deras försök att "bära", "fånga in" och "hålla fast" honom. Foulke var ett praktexemplar. I Chelseas programblad från 1905 kunde man läsa följande om honom:

Han är den finaste sort av mänskligheten som genom tiderna beträtt en plan. Genom sin storlek äger han alla egenskaper som en katt har, kombinerat med lekfullhet hos en kattunge.

Tiderna förändras, idrottsmän med dem. Nästa år lyfter förhoppningsvis Tre Kronor VM-bucklan, och kanske förmår till och med Niklas Wikegård fälla en tår!

Hockeymän visar bara hockeykänslor

Jag är lite kluven inför TV3:s sändningar från ishockey-VM. Rent intuitivt tycker jag att de är fantastiska, medan jag på ett kritiskt plan finner dem oerhört manschauvinistiska. Inget överraskande med det kanske, men jag vill ändå beskriva vad det är jag tar del av när jag tittar på grabbarna i studion.

För enkelhetens skull ska jag fokusera på vad som i regel avslutar sändningarna: eftersnacket After Ice. Det är då det är som tydligast. Upplevelsen är ungefär som att vara med när män vid fina tillställningar avlägsnar sig från bordet för att röka cigarr, dricka whiskey och prata om sådant inte kvinnor förstår. Man bär slips, fast lite löst knuten, som om man precis har satt på hembiträdet. Kavajen har åkt av. Man antingen skrattar eller är förbannad.

I centrum står karlakarlen Niklas Wikegård; under After Ice får nämligen inte innebandyfjollan Niklas Jihde, som innan och under matchen står i studion, vara med. Nej, efter matchen är han förpassad till spelarbåset, där annars bara kvinnliga reportrar och Patrick Ekwall brukar hänga. Om några år kanske Niklas också får vara med i studion efter matchen. Inte ännu dock, eftersom det krävs att man har varit med ett tag. Som Wikegård. "Jag kommer att göra det på mitt sätt" sa han i en intervju innan VM. Och som han har gjort det! Numera är det precis som i näringslivet; medelålders män och bastuskämt. Inga nagellackslirare. Resultatet är det enda som räknas, till vilket pris som helst!

Känslor på isen är bra, det är något man får lära sig. Men bara vissa känslor. Skrinnar man omkring och lipar på planen har man missförstått saken å det grövsta; hockeykänslor är att slåss. Markera revir. Visa vem det är som bestämmer. Eller som Wikegård själv uttrycker det: "bo i ansiktet".

De starkaste hockeykänslorna blossar oftast upp när motståndarlaget ger sig på det egna lagets målvakt. Målvakten är nämligen något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen. Kanske är det därför ingen slump att det är just Sveriges bästa hockeymålvakt, Henrik Lundqvist, och inte Mattias Tedenby, som får göra reklam för ett schampo i TV.

Som jag nämnde inledningsvis är jag kluven inför allt det här. Jag rycks med, men kommer sedan på mig själv med vad det är jag rycks med i. Jargonger. Klichéer. Hockeymän. Någonting djupt inombords säger att jag borde sansa mig, men jag kan inte göra annat än kapitulera. Nellie förstår inte varför jag envisas med att kolla på After Ice, då matchen ju vid det laget redan är färdigspelad. Jag tänker, precis som danskespill, att det är så mycket inte kvinnor förstår. Och kommer sedan motvilligt på mig själv med vilken patriarkatets ofrivillige riddare jag kan vara ibland.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några inslag som visar vad jag skrivit om ovan. Det första är egentligen inte jättebra, men det bästa jag hittade för att påvisa hockeymännens oerhörda pondus. Det är bäst mot slutet, när Wikegård och de andra syns i bild och stämmer ganska bra in på hur jag har beskrev dem tidigare.


Här visas hierarkin bland dem. Niklas Jihde är uppenbarligen ingen riktig hockeyman. I alla fall inte än.


Sist men inte minst vill jag visa att inte ens Niklas Wikegård kan vara machoman för jämnan.

Påskafton

Jag har, av olika icke-kristna anledningar, knappt bloggat under fastan. Nu när fastan snart är slut hoppas jag emellertid att det ska bli ändring på det. För att uppdatera er läsare om vad som händer i mitt liv tänkte jag i det här och nästa inlägg berätta lite om det senaste.

För några veckor sedan trodde jag att jag skulle få spela innebandy. Det fick jag inte, men eftersom jag trodde att jag skulle få det hade jag med mig min innebandyklubba. Först till IKEA, sedan till Blekingska Nationen i Lund och sist till City Gross i Rosengård. Det är lika med alla ställen jag var på den dagen.

Att bära runt på en innebandyklubba är ungefär som att cykla med cykelhjälm. Det är (tyvärr) omöjligt att vara häftig. Folk tar en inte för den man är, utan för innebandyklubban man har i handen. Sneda blickar och nedlåtande fnysningar. Det är nästan så att man vill ursäkta sig och säga någonting i stil med "ja alltså, det kan ju se ut som att jag gillar innebandy, men klubban har jag egentligen bara för att jag är sådär häftigt ironisk... jag är en cool kille du vet". (Dessvärre hade man nog inte ansetts mycket coolare om man hade sagt det heller. Att bära runt på en innebandyklubba är att vara ett hopplöst fall.)

Dagen sista anhalt: City Gross. Tio minuter innan stängning, jag stod i kö. Någonting kändes plötsligt fel. Kunde inte sätta fingret på vad. Då plötslig slog det mig: jag hade inte min innebandyklubba! Min Fatpipe var borta! Trotjänaren jag en gång hade älskat så innerligt men nu mest skämdes för var inte med mig. Goda råd var dyra. Jag visste att jag hade haft med mig den in på City Gross, hade alltså förlagt den i butiken någonstans. Freudiansk glömning av innebandyklubba. Vad skulle jag göra? Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att lämna kassakön och gå in i butiken igen. Klubban skulle hittas!

Jag var en amerikansk krigare i Vietnam. En expedition utsänd att hitta något jag inte visste om jag ville hitta. Men jag gav mig ut, ut i City Gross-djungeln av frukt och grönt, billiga animalier och toapapper. Gick varvet ännu en gång. Och den som söker finner. Vid champinjonerna stod min klubba, tryggt lutad mot en vägg så som jag ställt den för att kunna lägga champinjoner i min påse. Jag andades ut. Hade inte behövt fråga efter den, som om jag verkligen brydde mig. Det om något hade varit pinsamt. Med hedern i behåll kunde jag nu ställa mig i kön igen. Allt kändes rätt, trots allt. Klubban var tillbaka och jag kunde bege mig hemåt och göra champinjonsmörgåsar som om ingenting hade hänt.

Idag, påskafton, blir det påskmiddag. Nellie har fixat och stått i. Fastan är slut.