Hockeymän visar bara hockeykänslor

Jag är lite kluven inför TV3:s sändningar från ishockey-VM. Rent intuitivt tycker jag att de är fantastiska, medan jag på ett kritiskt plan finner dem oerhört manschauvinistiska. Inget överraskande med det kanske, men jag vill ändå beskriva vad det är jag tar del av när jag tittar på grabbarna i studion.

För enkelhetens skull ska jag fokusera på vad som i regel avslutar sändningarna: eftersnacket After Ice. Det är då det är som tydligast. Upplevelsen är ungefär som att vara med när män vid fina tillställningar avlägsnar sig från bordet för att röka cigarr, dricka whiskey och prata om sådant inte kvinnor förstår. Man bär slips, fast lite löst knuten, som om man precis har satt på hembiträdet. Kavajen har åkt av. Man antingen skrattar eller är förbannad.

I centrum står karlakarlen Niklas Wikegård; under After Ice får nämligen inte innebandyfjollan Niklas Jihde, som innan och under matchen står i studion, vara med. Nej, efter matchen är han förpassad till spelarbåset, där annars bara kvinnliga reportrar och Patrick Ekwall brukar hänga. Om några år kanske Niklas också får vara med i studion efter matchen. Inte ännu dock, eftersom det krävs att man har varit med ett tag. Som Wikegård. "Jag kommer att göra det på mitt sätt" sa han i en intervju innan VM. Och som han har gjort det! Numera är det precis som i näringslivet; medelålders män och bastuskämt. Inga nagellackslirare. Resultatet är det enda som räknas, till vilket pris som helst!

Känslor på isen är bra, det är något man får lära sig. Men bara vissa känslor. Skrinnar man omkring och lipar på planen har man missförstått saken å det grövsta; hockeykänslor är att slåss. Markera revir. Visa vem det är som bestämmer. Eller som Wikegård själv uttrycker det: "bo i ansiktet".

De starkaste hockeykänslorna blossar oftast upp när motståndarlaget ger sig på det egna lagets målvakt. Målvakten är nämligen något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen. Kanske är det därför ingen slump att det är just Sveriges bästa hockeymålvakt, Henrik Lundqvist, och inte Mattias Tedenby, som får göra reklam för ett schampo i TV.

Som jag nämnde inledningsvis är jag kluven inför allt det här. Jag rycks med, men kommer sedan på mig själv med vad det är jag rycks med i. Jargonger. Klichéer. Hockeymän. Någonting djupt inombords säger att jag borde sansa mig, men jag kan inte göra annat än kapitulera. Nellie förstår inte varför jag envisas med att kolla på After Ice, då matchen ju vid det laget redan är färdigspelad. Jag tänker, precis som danskespill, att det är så mycket inte kvinnor förstår. Och kommer sedan motvilligt på mig själv med vilken patriarkatets ofrivillige riddare jag kan vara ibland.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några inslag som visar vad jag skrivit om ovan. Det första är egentligen inte jättebra, men det bästa jag hittade för att påvisa hockeymännens oerhörda pondus. Det är bäst mot slutet, när Wikegård och de andra syns i bild och stämmer ganska bra in på hur jag har beskrev dem tidigare.


Här visas hierarkin bland dem. Niklas Jihde är uppenbarligen ingen riktig hockeyman. I alla fall inte än.


Sist men inte minst vill jag visa att inte ens Niklas Wikegård kan vara machoman för jämnan.