Vardagsironi

Jag, liksom gissningsvis alla människor som känner ett behov av att framstå i positiv dager inför andra människor, vill inte vara äcklig. En form av äcklighet jag är särskilt rädd för är att lukta illa. Vad jag gör för att undvika detta är att använda deodorant, tvål och borsta tänderna. Det sistnämnda är något som vållat mig problem om mornarna den senaste tiden; i min iver att eliminera dålig andedräkt har jag nämligen börjat köra in tandborsten alldeles för långt i munnen, vilket har triggat igång kräkreflexen med ibland mindre tilltalande följder. För att tala klarspråk: jag har spytt i handfatet. Inga stora mängder direkt, utan egentligen ganska mesiga spyor mest innehållandes vätska, ungefär som sista spyan innan man somnar efter en omåttligt grav berusning, men ändå. Jag har spytt och det har varit äckligt. Min enligt mig inte alltför fåfänga önskan om en fräsch mintandedräkt när jag lämnar huset har slagit över i en frän, sur smak bak i gommen, eftersom jag efter första vomerandet varit rädd att historien ska upprepa sig. Vardagsironi, skulle man kunna kalla det.

Sensmoralen här är förmodligen att man inte ska gå till överdrift i sin strävan att tilltala andra människor. Antingen det, eller så är det bara en förklaring till varför jag, om ni skulle träffa på mig någon gång, har dålig andedräkt.