Idrottsmän av sin tid

Sverige förlorade söndagens hockeyfinal mot Finland med 1-6. Denna förlust - för att inte säga förnedring - var givetvis ett hårt slag för alla hockeyintresserade svenskar. Hårdast tog det förmodligen på TV3:s experter, vilka jag, som någon kanske minns, skrev om i förra inlägget. Se det här inlägget som en fortsättning på det inlägget.

Wikegård hade i söndags, innan finalen, lite kaxigt tagit på sig sin guldslips och Calle Johansson spådde svensk guldfest. Man var segervissa. Räknade med att Mårts grabbar skulle leverera när det gällde som mest. Men icke! Sverige förlorade. Efter slutsignalen grät de unga svenska spelarna av förtvivlan nere på isen. Experterna hade misstagit sig. After Ice handlade denna afton om att avsluta ishockey-VM 2011 med hedern i behåll.

Jag har efter lite sökande hittat ett klipp från sändningen. Mycket tåls att uppmärksammas, inte minst den ömsesidiga respekt männen i studion hyser för varandra; man skakar hand, låter alla komma till tals, lyssnar på varandra, uppmuntrar varandra och så vidare. Jag frågar mig: hade samma respekt hysts för en kvinna? I övrigt är det hypermaskulina kroppsspråket överlag, den tröstande klappen Håkan Södergren ger Per Mårts vid 05:00, Wikegårds skörhet när han tänker på Viktor Fasths vinnarskalle vid 06:00 och Håkan Södergrens glasflyttning vid 06:20 saker väl värda att notera.



Om ni tillåter mig att gå från hockey till fotboll, från 2000-tal till 1800-tal, ska jag ta upp ytterligare en tråd från förra inlägget, då jag tänkte omnämna den gamla fotbollsmålvakten Willie Foulke, som syns på bilden här intill. Apropå målvakter skrev jag i förra inlägget att

Målvakten är [...] något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen.

Idag har jag lärt mig att när fotbollen fortfarande var i sin vagga, då var det definitivt inte så. För att citera ur Åke Jönssons bok "Fotboll":

Det mest anmärkningsvärda med målvaktens roll i den tidiga fotbollen var [...] motståndarnas rätt att bete sig lite hur som helst med målvakten. Helt inom regelverket var det till exempel för en spelare att fånga in målvakten och hålla fast honom så att en lagkamrat i lugn och ro kunde skjuta bollen i tomt mål. Det gick också för sig att knuffa eller bära in målvakten med bollen i målet.

Med dagens fotbollsmått mätt ter sig detta tämligen absurt. Det förklarar emellertid det faktum att Willie Foulke var en av Storbritanniens bästa målvakter på sin tid. Med sina 190 centimeter och 143 kilo hade han inga som helst problem att klara av illasinnade anfallsspelare i motståndarlaget och deras försök att "bära", "fånga in" och "hålla fast" honom. Foulke var ett praktexemplar. I Chelseas programblad från 1905 kunde man läsa följande om honom:

Han är den finaste sort av mänskligheten som genom tiderna beträtt en plan. Genom sin storlek äger han alla egenskaper som en katt har, kombinerat med lekfullhet hos en kattunge.

Tiderna förändras, idrottsmän med dem. Nästa år lyfter förhoppningsvis Tre Kronor VM-bucklan, och kanske förmår till och med Niklas Wikegård fälla en tår!

Hockeymän visar bara hockeykänslor

Jag är lite kluven inför TV3:s sändningar från ishockey-VM. Rent intuitivt tycker jag att de är fantastiska, medan jag på ett kritiskt plan finner dem oerhört manschauvinistiska. Inget överraskande med det kanske, men jag vill ändå beskriva vad det är jag tar del av när jag tittar på grabbarna i studion.

För enkelhetens skull ska jag fokusera på vad som i regel avslutar sändningarna: eftersnacket After Ice. Det är då det är som tydligast. Upplevelsen är ungefär som att vara med när män vid fina tillställningar avlägsnar sig från bordet för att röka cigarr, dricka whiskey och prata om sådant inte kvinnor förstår. Man bär slips, fast lite löst knuten, som om man precis har satt på hembiträdet. Kavajen har åkt av. Man antingen skrattar eller är förbannad.

I centrum står karlakarlen Niklas Wikegård; under After Ice får nämligen inte innebandyfjollan Niklas Jihde, som innan och under matchen står i studion, vara med. Nej, efter matchen är han förpassad till spelarbåset, där annars bara kvinnliga reportrar och Patrick Ekwall brukar hänga. Om några år kanske Niklas också får vara med i studion efter matchen. Inte ännu dock, eftersom det krävs att man har varit med ett tag. Som Wikegård. "Jag kommer att göra det på mitt sätt" sa han i en intervju innan VM. Och som han har gjort det! Numera är det precis som i näringslivet; medelålders män och bastuskämt. Inga nagellackslirare. Resultatet är det enda som räknas, till vilket pris som helst!

Känslor på isen är bra, det är något man får lära sig. Men bara vissa känslor. Skrinnar man omkring och lipar på planen har man missförstått saken å det grövsta; hockeykänslor är att slåss. Markera revir. Visa vem det är som bestämmer. Eller som Wikegård själv uttrycker det: "bo i ansiktet".

De starkaste hockeykänslorna blossar oftast upp när motståndarlaget ger sig på det egna lagets målvakt. Målvakten är nämligen något av ishockeylagets prinsessan Peach. Den man ska försvara till sista blodsdroppen. Den som inte kan försvara sig själv utan måste ha hjälp av de stora starka utespelarna på planen. Kanske är det därför ingen slump att det är just Sveriges bästa hockeymålvakt, Henrik Lundqvist, och inte Mattias Tedenby, som får göra reklam för ett schampo i TV.

Som jag nämnde inledningsvis är jag kluven inför allt det här. Jag rycks med, men kommer sedan på mig själv med vad det är jag rycks med i. Jargonger. Klichéer. Hockeymän. Någonting djupt inombords säger att jag borde sansa mig, men jag kan inte göra annat än kapitulera. Nellie förstår inte varför jag envisas med att kolla på After Ice, då matchen ju vid det laget redan är färdigspelad. Jag tänker, precis som danskespill, att det är så mycket inte kvinnor förstår. Och kommer sedan motvilligt på mig själv med vilken patriarkatets ofrivillige riddare jag kan vara ibland.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några inslag som visar vad jag skrivit om ovan. Det första är egentligen inte jättebra, men det bästa jag hittade för att påvisa hockeymännens oerhörda pondus. Det är bäst mot slutet, när Wikegård och de andra syns i bild och stämmer ganska bra in på hur jag har beskrev dem tidigare.


Här visas hierarkin bland dem. Niklas Jihde är uppenbarligen ingen riktig hockeyman. I alla fall inte än.


Sist men inte minst vill jag visa att inte ens Niklas Wikegård kan vara machoman för jämnan.